Intressenter, medborgare och samproduktion

Varför detta är viktigt för offentligt värde

Ett folkhälsoteam kan finansiera varje vårdcentral och bemanna varje telefonlinje det har råd med, och en vaccinationskampanj misslyckas ändå om för få rullar upp ärmen. En kommun kan bygga ett felfritt schema för återvinningsinsamling, och återvinningsgraden stannar ändå av om hushållen inte sorterar sitt avfall rätt. En skattemyndighet kan förenkla varje blankett, och intäkterna läcker ändå om skattebetalarna inte tror att systemet är rättvist nog för att man frivilligt ska följa det. I varje fall tillhandahåller organisationen nödvändiga men otillräckliga villkor för resultatet; medborgaren står för resten.

Det här är ett obekvämt faktum för organisationer som byggdes, finansierades och mättes som om deras uppgift upphörde vid punkten för tjänsteleverans. En ledningskultur som ärvts från tillverkning eller detaljhandel behandlar medborgaren som en kund som tar emot en färdig produkt. Teorin om offentligt värde behandlar medborgaren som en andra arbetsstyrka, vars beteende, samtycke och insats är insatsvaror till resultatet och inte bara en dom över det. Att ha fel här har en direkt kostnad: program utformas, finansieras och utvärderas kring organisationens aktivitet snarare än kring den gemensamma aktivitet som faktiskt ger resultatet, och sedan underpresterar programmen av skäl som organisationen aldrig undersöker.

Det här ämnet är också där boken avgör en fråga som de fyra föregående ämnena lämnade öppen: vems omdöme räknas när man bestämmer vad som över huvud taget är offentligt värdefullt. Den auktoriserande omgivningen (se Ämne 1.2 — Den strategiska triangeln: legitimitet, värde och kapacitet) är källan till den legitimitet och det stöd en offentlig chef behöver för att driva ett värdeerbjudande. Det här ämnet frågar vilka som befolkar den omgivningen utöver den formella kedjan av folkvald auktoritet, och vad det innebär för medborgare att direkt delta i att besluta om och producera värde, i stället för att bara samtycka till det genom en röst med några års mellanrum.

Grundläggande begrepp

En intressent är varje individ eller grupp som påverkar, eller påverkas av, en organisations strävan efter sina mål – en definition som kan spåras till ett memorandum från Stanford Research Institute 1963 och som utvecklades till en fullständig ledningsteori av forskaren R. Edward Freeman på 1980-talet (se Stakeholder (corporate)). I termer av offentligt värde är intressentkartan för ett enskilt program bred: tjänsteanvändare, skattebetalare som finansierar det oavsett om de använder det, folkvalda som auktoriserar det, leveranspartner och upphandlade utförare, frontpersonal, tillsynsmyndigheter och – för allt med en flerårig tidshorisont, såsom pensionspolitik eller klimatanpassning – framtida generationer som varken har rösträtt eller röst i dag men kommer att ärva konsekvenserna.

Medborgare har minst tre skilda roller på den här kartan, och att blanda ihop dem är en återkommande källa till politiska misslyckanden. Som konsumenter tar medborgarna emot en tjänst och bedömer den utifrån bekvämlighet, lyhördhet och kvalitet, ungefär som de skulle bedöma en transaktion i den privata sektorn. Som väljare ger medborgarna legitimitet åt de institutioner och förtroendevalda som fastställer politiken, i en periodisk och starkt aggregerad handling av samtycke. Som samproducenter bidrar medborgarna med insats, information, efterlevnad eller beteendeförändring som är en direkt insats till själva resultatet – att gå på en hälsokontroll, sortera återvinning, anmäla ett potthål, följa ett barns skolarbete eller helt enkelt lyda en förordning eftersom den uppfattas som legitim. En enskild medborgare har vanligen alla tre roller samtidigt i förhållande till samma organisation, och offentliga chefer som bara utformar för de två första kommer att underprestera på resultat som beror på den tredje.

Samproduktion, den term detta ämne är hemvist för, avser medborgares och tjänsteanvändares direkta medverkan i utformningen och leveransen av offentliga tjänster, i stället för som passiva mottagare av en tjänst som helt utformas och levereras av yrkesverksamma (se Co-production (public services)). Termen har sitt ursprung i arbetet av den amerikanska politiska ekonomen Elinor Ostrom (se Elinor Ostrom), som på 1970-talet observerade att polisens effektivitet i Chicago berodde lika mycket på att medborgare anmälde brott och samarbetade i utredningar som på själva polisens verksamhet, och som senare generaliserade iakttagelsen: många offentliga resultat produceras gemensamt av en ”ordinarie producent” (den offentliga organisationen) och en ”konsumentproducent” (medborgaren eller samhället), och resultaten lider när endera partens bidrag utformas bort. Ostroms vidare arv, utvecklat i hennes bok om förvaltningen av gemensamma resurser (se Governing the Commons), utsträckte denna insikt till styrning av allmänningar: resurser som bevattningssystem, fisken och skogar – varor som ekonomer klassificerar som allmänningar eftersom det är dyrt att utesluta människor men de är rivala i konsumtionen (se Common-pool resource) – upprätthålls ofta bäst inte genom statlig kontroll eller privatisering utan av användarna själva, organiserade under regler de haft en hand i att fastställa. Linjen från allmänningsstyrning till samproduktion av offentliga tjänster är rak: båda vilar på insikten att de människor som använder en resurs eller en tjänst också är en resurs för att producera den väl.

Samproduktion tar olika former beroende på vem som är inblandad. Individuell samproduktion är en medborgare som bidrar till sitt eget resultat (att hantera ett kroniskt tillstånd, att lämna en korrekt deklaration). Gruppsamproduktion är en grupp medborgare som arbetar med en organisation för ett gemensamt lokalt resultat (en grannsamverkan, en förälderförening). Kollektiv samproduktion skalar upp detta till ett helt samhälle som formar ett tjänstesystem, typiskt genom strukturerad medverkan snarare än informell insats.

Strukturerad medverkan spänner själv över ett spektrum, vilket den amerikanske planeraren Sherry Arnsteins inflytelserika modell med gradvisa nivåer av medborgarinflytande ordnar på ett användbart sätt, från manipulation och information, via samråd, till partnerskap och medborgarkontroll (se Sherry Arnstein). Tre mekanismer ligger i den övre änden av det spektrumet och återkommer genom hela den här boken. Deliberativ demokrati beskriver beslutsprocesser där ett förnuftsbaserat samtal mellan deltagarna, inte den enkla sammanläggningen av färdigformade preferenser genom röstning, är källan till legitimitet (se Deliberative democracy). En medborgarförsamling (citizens’ assembly) operationaliserar detta i stor skala: en grupp människor utsedda genom lottning ur allmänheten, i stort sett representativa för den, som får tid, balanserad evidens och expertunderlag för att överlägga om en särskild fråga och ta fram rekommendationer (se Citizens' assembly). Deltagandebudgetering ger invånarna ett direkt, bindande inflytande över hur en del av en offentlig budget används, typiskt genom förslagsmöten i grannskapen följda av en offentlig omröstning (se Participatory budgeting). Samdesign, oftare katalogiserad under den bredare rubriken deltagande design, innebär att medborgare och tjänsteanvändare medverkar som aktiva partner i utformningen av en tjänst, inte bara som personer som tillfrågas om en design som andra tagit fram (se Participatory design).

Slutligen behandlar det här ämnet den auktoriserande omgivningen från en särskild vinkel (se Ämne 1.2 — Den strategiska triangeln: legitimitet, värde och kapacitet, som formellt definierar den som den uppsättning aktörer – folkvalda, tillsynsorgan, media, intressegrupper – vars stöd en chef behöver för att driva ett värdeerbjudande). Det här ämnet tillägger att brett allmänt samtycke i sig är en del av den omgivningen, och att samtycke som säkras enbart genom periodiska val är tunnare och skörare än samtycke som förnyas genom pågående medverkan. Ett program kan vara helt lagligt och ändå svältas på den allmänna medverkan det behöver för att fungera.

Bästa praxis

1. Kartlägg hela intressentkretsen innan du utformar insatsen, inte efteråt. Identifiera tjänsteanvändare, skattebetalare som inte är användare, leveranspartner, frontpersonal och varje grupp som berörs av externa effekter, och notera vilka av dem som designen för närvarande bara behandlar som en publik.
2. Skilj frågan om medborgaren som konsument från frågan om medborgaren som samproducent i varje omdaning av en tjänst. Ställ både ”är detta bekvämt och lyhört?” och ”vad kräver den här designen att medborgaren bidrar med, och har vi gjort det bidraget enkelt och tydligt förstått?”
3. Utforma samproduktionsuppgiften lika noggrant som den yrkesmässiga uppgiften. Om ett resultat beror på att en medborgare fyller i en blankett rätt, går på ett möte eller ändrar ett beteende, behandla det steget med samma designdisciplin – användartester, klarspråk, minimal friktion – som tillämpas på tjänstens yrkesmässiga sida.
4. Låt medverkansmekanismen motsvara det beslut som står på spel. Använd lättviktiga samråd för beslut med låga insatser som går att ta tillbaka; reservera medborgarförsamlingar och andra deliberativa former för beslut som är avgörande, värdeladdade eller för politiskt laddade för att vanlig representativ debatt ska lösa dem väl.
5. Publicera vad medverkan förändrade, inte bara att den ägde rum. Slut cirkeln genom att med enkla ord redovisa vilka rekommendationer från en medborgarpanel, en budgeteringsomgång eller ett samråd som antogs, anpassades eller avvisades, och varför.
6. Resurssätt samproduktionen ordentligt i stället för att behandla den som gratis arbetskraft. Frivillig tid, lokal expertis och medborgarinsats har verkliga kostnader för dem som bidrar; budgetera för utbildning, ersättning och stöd i stället för att anta att medverkan är kostnadsfri för organisationen.
7. Rekrytera för representativitet, inte bara entusiasm. Självvald medverkan överrepresenterar människor med tid, självförtroende och förtroende för institutioner sedan tidigare; använd stratifierat urval eller riktad uppsökande verksamhet för allt som är avsett att representera allmänheten i stort, efter den praxis som utvecklats för medborgarförsamlingar.
8. Ge samdesignpartner verklig befogenhet över någon del av beslutet. Medverkan som slutar vid samråd, utan bindande verkan, lär deltagarna att deras bidrag inte spelar någon roll och förbrukar förtroende snabbare än att inte fråga alls.
9. Behandla framtida generationer och icke närvarande intressenter som en stående punkt, inte som en eftertanke. För varje program med effekter som sträcker sig bortom en enda budgetcykel, namnge vem som kommer att bära konsekvenserna och ge någon i uppdrag att företräda det intresset i rummet.
10. Bygg en stående infrastruktur för medverkan i stället för att uppfinna den på nytt för varje initiativ. En underhållen panel av medborgare, en återkommande budgeteringscykel eller en standardmetod för samdesign sänker kostnaden och höjer kvaliteten på nästa övning.
11. Skilj laglig efterlevnad från förtjänat samtycke när du rapporterar om legitimitet. Ett program kan klara varje formellt krav – offentligt tillkännagivande, remisstid, godkännande – och ändå sakna det breda allmänna samtycke som det här ämnet handlar om; följ båda separat.
12. Utbilda personalen i att dela makt, inte bara samla in åsikter. Samproduktion och samdesign kräver att yrkesverksamma behandlar medborgarnas kunskap som ett giltigt underlag för designbeslut, en färdighet som formell utbildning i tjänsteleverans sällan lär ut på egen hand.

Frågor att diskutera med ditt team

Vilka behandlar vi enbart som en publik för den här tjänsten, och vad skulle förändras om vi behandlade dem som samproducenter i stället? Gå igenom era större tjänsteområden och fråga för vart och ett om framgången beror på medborgarnas beteende, efterlevnad eller insats som er nuvarande design helt enkelt antar kommer att ske. Om den gör det är medborgaren redan samproducent av resultatet, oavsett om er organisation har utformat för den rollen. Diskutera vad som skulle förändras i bemanning, kommunikation eller tjänstedesign om det beroendet gjordes uttryckligt och planerades för, i stället för att lämnas outtalat och hoppas på.

Var vilar vår legitimitet för närvarande enbart på att vi vunnit ett val eller ett kontrakt, snarare än på pågående allmänt samtycke? Val och upphandlingsprocesser är verkliga källor till auktoritet, men de förnyas sällan och sammanfattar mycket oenighet i ett binärt utfall. Identifiera ett program där det allmänna stödet verkar tunt mellan valcyklerna och diskutera hur en lättare, mer frekvent kanal för att mäta och förnya samtycke skulle kunna se ut för det. Fundera på vad det skulle kosta att driva, och vad det skulle kosta att låta bli.

Vilka av våra offentliga medverkansövningar har ändrat ett beslut, och vilka har bara informerat om ett som redan var fattat? Medverkan som aldrig ändrar ett utfall tränar allmänheten att koppla bort sig, och ryktet om den erfarenheten sprids snabbare än varje inbjudan till nästa samråd. Gå ärligt igenom era två eller tre senaste samråd eller paneler och identifiera vad, om något, som blev annorlunda efteråt på grund av dem. Diskutera vad som skulle behöva vara sant – i mandat, tidpunkt eller befogenhet – för att nästa ska ge verklig effekt.

Vems röst saknas systematiskt i våra medverkansprocesser, och varför? Medverkan som bygger på att människor frivilligt ger sin tid tenderar att överrepresentera dem med flexibla scheman, förtroende för institutioner och en sedan tidigare förtroendefull syn på att engagemang är lönt. Diskutera vilka grupper som berörs av era program men är minst benägna att dyka upp oombedda, och hur en medveten, resurssatt insats för att nå dem – snarare än en allmän öppen inbjudan – skulle se ut. Väg detta mot den vidare jämlikhetsfrågan om vem som drar nytta av medverkan (se Ämne 3.5 — Jämlikhet, rättvisa och fördelningsrättvisa), eftersom ojämn medverkan i det tysta kan återskapa ojämna utfall.

Hur skulle det här beslutet se annorlunda ut om vi använde en deliberativ mekanism i stället för ett vanligt samråd? Vanliga samråd samlar in åsikter som människor redan har; deliberativa mekanismer som medborgarförsamlingar ger deltagarna tid, balanserad evidens och varandras resonemang innan de bildar sig en uppfattning. Välj ett genuint omstritt beslut på er nuvarande agenda och diskutera om det är den sortens värdeladdade val med höga insatser som skulle ha nytta av ett deliberativt format, eller om det skulle vara oproportionerligt i förhållande till beslutets verkliga tyngd. Var ärliga med om motviljen att pröva det handlar om kostnad, om tid eller om en önskan att behålla kontrollen över svaret.

Vad skulle det kosta oss, i pengar och i förtroende, att underinvestera i medborgarnas samproduktion ännu ett år? Misslyckanden i samproduktion visar sig sällan som en enda dramatisk händelse; de visar sig som långsamt stigande kostnader för tillsyn, sjunkande frivillig efterlevnad och tjänster som tekniskt fungerar men inte uppnår sina resultat. Diskutera vilka av era nuvarande resultat som är mest utsatta för det här långsamma misslyckandemönstret, och hur en måttlig, finansierad satsning på samproduktionsförmåga skulle se ut som alternativ till att upptäcka kostnaden senare.

I praktiken: ett exempel på offentligt värde

Ett medelstort regionalt vattenverk som betjänade både stads- och landsbygdskunder stod inför ett välbekant problem: en flerårig torka hade gjort frivillig vattenbesparing nödvändig, men två tidigare informationskampanjer till allmänheten – broschyrer i fakturor, affischer, en kortlivad rabatt på snålspolande armaturer – hade bara gett en marginell minskning av hushållens förbrukning. Internt hade verkets ledning börjat beskriva underskottet som ett ”medvetenhetsproblem”, vilket antydde att bättre budskap var den saknade ingrediensen.

En nytillträdd chef för kund- och samhällstjänster utmanade den ramen. Hon påpekade att verkets hela besparingsstrategi behandlade hushållen enbart som en publik att informera, medan det resultat som faktiskt behövdes – varaktig beteendeförändring i tiotusentals hushåll – berodde på hushållen som samproducenter av resultatet. Hon föreslog att en del av marknadsföringsbudgeten skulle omfördelas till ett annat tillvägagångssätt: en stående panel med hundra invånare, rekryterade för att i stort sett representera upptagningsområdet efter ålder, inkomst, hushållsstorlek och fördelning mellan stad och landsbygd, sammankallade till en serie strukturerade sessioner med verkets ingenjörer och hydrologer i stället för en engångsenkät.

Panelens uppdrag var snävt och konkret: rekommendera hur verket skulle fördela en fast summa mellan tre alternativ – en starkare rabatt på vatteneffektiva apparater, en trappstegsprissättning som höjde marginalkostnaden för hög förbrukning och en samdesignprocess på grannskapsnivå för att anpassa normerna för utomhusbevattning till lokala förhållanden. Panelledamöterna fick samma tekniska genomgångar som verkets egen styrelse, inklusive de avvägningar varje alternativ innebar för jämlikheten, eftersom trappstegsprissättning riskerade att straffa stora låginkomsthushåll hårdare än välbeställda hushåll med färre medlemmar.

Panelens slutliga rekommendation kombinerade alla tre i olika skalor: en måttlig allmän rabatt, en trappstegsstruktur med ett skyddat lågförbrukningsintervall och lokalt ledda arbetsgrupper för bevattning i de sex mest förbrukande grannskapen, var och en stödd men inte driven av verkets personal. Verkets styrelse antog rekommendationen i stort sett som den var och publicerade, grannskap för grannskap, vad som hade förändrats som direkt resultat av panelens bidrag. Arton månader senare hade hushållens förbrukning i de sex pilotgrannskapen sjunkit ytterligare och hållit sig lägre längre än i jämförbara områden som bara fått rabatten och prisändringarna. Verkets egen personal beskrev förändringen mindre som en kommunikationsframgång och mer som ett erkännande av att besparing aldrig hade varit något verket ensamt kunde leverera; det var något verket och dess kunder måste producera tillsammans, och panelen hade helt enkelt gjort det partnerskapet avsiktligt i stället för antaget.

Det här scenariot är illustrativt och fiktivt; det beskriver inget verkligt verks program.

Fyra sektorperspektiv

Lokal förvaltning

Lokal förvaltning står närmast de medborgare vars samproduktion den är beroende av, vilket är både en fördel och en källa till påfrestning: närheten gör direkta medverkansmekanismer som deltagandebudgetering och grannskapssamdesign genuint genomförbara i en hanterbar skala, men det betyder också att samma lilla skara engagerade invånare gång på gång ombeds ställa upp, medan tjänstemännen möter det mest direkta, ansikte-mot-ansikte-ansvarsutkrävandet för allt som en medverkansövning inte levererar. Det praktiska hantverket på den här nivån är rekryteringsdisciplin – att nå invånare som inte redan går på fullmäktigemöten – och uppföljning, eftersom en kommun inte lätt kan gömma sig bakom avstånd eller skala när ett utlovat samrådsresultat uteblir.

Nationell förvaltning

Medverkansmekanismer på nationell nivå tenderar att vara mer formella, större i skala och längre från de medborgare de rör, vilket driver mot representativa deliberativa format – nationella medborgarförsamlingar om särskilda omstridda frågor – snarare än kontinuerlig lokal samdesign. Den centrala utmaningen är att översätta rekommendationerna från ett brett representativt men nödvändigtvis litet deliberativt organ till legitimitet för ett beslut som kommer att påverka en befolkning på miljontals människor som inte medverkade direkt; det kräver ovanligt noggrann, transparent rekrytering och rapportering, eftersom hela övningens legitimitetsanspråk vilar på att allmänheten tror att panelen var genuint representativ och genuint lyssnades på.

Social sektor och ideell sektor

Ideella organisationer och organisationer i social sektor är ofta grundade kring en samproduktionsrelation som sin kärnmodell – ömsesidiga hjälpföreningar, självhjälps- och återhämtningsgrupper och lokala organisationer finns ofta just därför att de som berörs av ett problem också är centrala för att lösa det – vilket ger sektorn ett naturligt försprång i fråga om begreppen i det här ämnet (se Ämne 3.8 — Ledning av socialsektorn och ideella organisationer för de styrningsstrukturer som stöder detta). Den särskilda risken är den motsatta mot statens: en finansiär eller styrelse kan i det tysta professionalisera en genuint samproducerad tjänst till en som levereras till förmånstagarna, i konsekvensens eller riskhanteringens namn, och förlora det samhälleliga ägarskap som gjorde modellen effektiv från första början.

Multilaterala och internationella organ

Multilaterala och internationella organ verkar längst från enskilda medborgare och når dem vanligen, om alls, genom nationella regeringar, civilsamhällesorganisationer eller lokala partner, vilket gör direkta samproduktionsmekanismer svårare att driva och lättare att utföra ytligt. Utvecklingsprogram har en lång, dokumenterad historia av medverkansövningar som tar samråd med lokala samhällen utan att ge dem verklig makt över design- eller resursbeslut; den trovärdiga versionen av detta arbete, förknippad med den litteratur om deltagande utveckling som växte fram ur Ostroms allmänningsforskning, kräver att viss budget- eller designmakt verkligen decentraliseras till lokala partner och partner på samhällsnivå, inte bara en lyssningsövning innan huvudkontoret bestämmer.

Vanliga felmönster

Samrådsteater. En organisation genomför ett samråd, en medborgarpanel eller en remisstid efter att det sakliga beslutet i praktiken redan är fattat, och ingen synlig förändring följer oavsett vad deltagarna säger. Det kostar mer än själva övningen: deltagare som drar slutsatsen att deras bidrag var dekorativt blir svårare, inte lättare, att engagera nästa gång, och ryktet om en ihålig process sprids genom samhällenas nätverk snabbare än någon inbjudan.

Att behandla samproduktion som gratis arbetskraft. En organisation omformar en tjänst så att den beror på frivillig tid, obetald omsorg eller medborgarinsats utan att budgetera för den utbildning, samordning och det stöd som insatsen behöver, och balanserar i praktiken sin bokföring genom att flytta kostnaden till de hushåll som har sämst förutsättningar att bära den. Det ger kortsiktiga besparingar och ett mer långsiktigt jämlikhetsproblem, eftersom de hushåll med minst tid över är de för vilka den tillkommande bördan landar hårdast.

Att förväxla de högljuddaste intressenterna med de representativa. Öppna, ostrukturerade inbjudningar till medverkan gynnar systematiskt människor med tid, självförtroende och förtroende för institutioner sedan tidigare, och ger ett medverkansunderlag som ser robust ut i volym men är skevt i sammansättning. Beslut byggda på det underlaget kan befästa i stället för att rätta till befintliga orättvisor, eftersom de som är sämst tjänade av status quo ofta är de minst benägna att dyka upp av sig själva.

Att utforma den yrkesmässiga uppgiften och ignorera medborgaruppgiften. Tjänster omformas ofta med intensiv disciplin kring organisationens egna processer – personalens arbetsflöde, ärendehantering, datasystem – medan det steg designen kräver av medborgaren (att förstå ett brev, fylla i en blankett, gå på ett möte) inte får någon jämförbar designuppmärksamhet. Resultaten lider då av skäl som organisationens egna prestationsdata aldrig avslöjar, eftersom felpunkten ligger utanför det organisationen mäter.

Att anse den auktoriserande omgivningen uppfylld av lagligheten ensam. Ett program klarar varje formellt krav – lagstadgat samråd, styrelsegodkännande, juridisk granskning – och dess sponsorer drar slutsatsen att legitimitetsfrågan är avslutad, medan det breda allmänna samtycket i själva verket har urholkats eller aldrig bildats. Glappet tenderar att visa sig vid sämsta möjliga tillfälle: som allmänt motstånd, bristande efterlevnad eller omkastning när de politiska förhållandena förändras, i stället för som en tidig varning som organisationen hade chans att agera på.

Mognadsmodell

Checklista

• Intressentkarta upprättad för det här programmet, inklusive skattebetalare som inte är användare, leveranspartner och framtida generationer där det är relevant.
• Medborgarens roll i att producera resultatet (inte bara konsumera tjänsten) gjord uttrycklig i programdesignen.
• Samproduktionsuppgiften för medborgare utformad med samma stringens som den yrkesmässiga uppgiften (klarspråk, låg friktion, testad med verkliga användare).
• Medverkansmekanism vald så att den motsvarar beslutets insatser, möjlighet att ta tillbaka och grad av kontrovers.
• Rekryteringsmetod för varje panel eller deliberativ övning kontrollerad mot befolkningsdata för representativitet.
• Budget avsatt för den verkliga kostnaden för medborgarmedverkan och samproduktion, inte behandlad som gratis.
• Den befogenhet medverkansövningen faktiskt har angiven i förväg, med enkla ord, för deltagarna.
• Process på plats för att publicera vad som förändrades, och vad som inte gjorde det, som resultat av övningen.
• Jämlikhetskonsekvenserna av vem som deltar och vem som inte gör det granskade (se Ämne 3.5 — Jämlikhet, rättvisa och fördelningsrättvisa).
• Legitimitet följd separat från laglig efterlevnad, så att ett procedurmässigt sunt men allmänt oförstått program syns innan det misslyckas.
• Stående medverkansinfrastruktur övervägd som alternativ till en engångsövning för återkommande beslut.

Viktiga källor

• Elinor Ostroms arbete om samproduktion och allmänningsstyrning, särskilt Governing the Commons (1990) och hennes artikel från 1996 om samproduktion och utveckling, som teoretisk grund för medborgare som producenter, inte bara konsumenter, av offentliga resultat.
• Tony Bovairds artikel från 2007 i Public Administration Review om användar- och samhällssamproduktion, för ett praktiskt ramverk för samproduktionsroller över tjänster.
• Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)s jämförande arbete om deliberativa demokratiska institutioner, för empirisk evidens om hur medborgarförsamlingar och närliggande mekanismer utformas och var de lyckas eller misslyckas.
• Världsbankens jämförande översikt över deltagandebudgetering, för praktisk vägledning om hur bindande medborgarbudgetprocesser drivs i stor skala.
• Sherry Arnsteins artikel från 1969 om stegen i medborgardeltagande, för den grundläggande typologin som skiljer genuin medverkan från samråd som inte förändrar något.

Referenser

1. Stakeholder (corporate) — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Stakeholder_(corporate)
2. Co-production (public services) — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Co-production_(public_services)
3. Elinor Ostrom — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Elinor_Ostrom
4. Common-pool resource — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Common-pool_resource
5. Sherry Arnstein — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Sherry_Arnstein
6. Deliberative democracy — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Deliberative_democracy
7. Citizens' assembly — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Citizens%27_assembly
8. Participatory budgeting — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Participatory_budgeting
9. Participatory design — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Participatory_design
10. Ostrom, E. (1996). 'Crossing the Great Divide: Coproduction, Synergy, and Development' — World Development, 24(6), 1073–1087 — https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/0305750X9600023X
11. Bovaird, T. (2007). 'Beyond Engagement and Participation: User and Community Coproduction of Public Services' — Public Administration Review, 67(5), 846–860 — https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1540-6210.2007.00773.x
12. Innovative Citizen Participation and New Democratic Institutions: Catching the Deliberative Wave — OECD — https://www.oecd.org/en/publications/innovative-citizen-participation-and-new-democratic-institutions_339306da-en.html
13. Participatory Budgeting (Public Sector Governance and Accountability Series), edited by Anwar Shah — World Bank — https://openknowledge.worldbank.org/handle/10986/6640
14. Ostrom, E. (1990). Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action — Cambridge University Press.
15. Arnstein, S. R. (1969). 'A Ladder of Citizen Participation' — Journal of the American Institute of Planners, 35(4), 216–224.