Beteendeinriktad offentlig politik

Varför detta är viktigt för offentligt värde

Det mesta av den offentliga politiken utformas fortfarande som om medborgarna läser varje brev, väger varje alternativ mot sina uttalade preferenser och agerar på slutsatsen. Årtionden av forskning inom psykologi och nationalekonomi visar att det inte är så de flesta beslut faktiskt fattas: människor förlitar sig på mentala genvägar, påverkas av hur ett val presenteras och gör ofta i dag det som är enklast snarare än det de själva säger att de vill. En ledare som bortser från det glappet fortsätter att bygga politik för en medborgare som inte finns, och skyller sedan ”lågt utnyttjande” eller ”bristande efterlevnad” på medborgaren i stället för på designen.

Teorin om offentligt värde behandlar detta som en fråga om operativ kapacitet lika mycket som om evidens. Ett förmånssystem, ett betalningssystem för skatt eller en folkhälsokampanj kan vara rättsligt sunda och väl finansierade och ändå misslyckas med att omvandla avsett värde till levererat värde om beslutsögonblicket är dåligt utformat (se Ämne 1.2 — Den strategiska triangeln: legitimitet, värde och kapacitet). Beteendeinriktad offentlig politik är disciplinen att täppa till det glappet medvetet, med hjälp av evidens om hur människor faktiskt beslutar snarare än hur policydokument antar att de beslutar.

Skälet till att detta betyder mer i år än för ett decennium sedan är att beteendetekniker har gått från en nyhet till ett standardinstrument i många regeringars verktygslådor, ofta buntade i digitala tjänster där ett enda designval – en förbockad ruta, ett påminnelsemeddelande, ett jämförelsediagram – kan rullas ut till miljontals människor till nästan ingen marginalkostnad. Just den skalan är det som gör den etiska frågan brådskande: en förändring för liten för att märkas, tillämpad på en hel befolkning, kan förskjuta utfall avsevärt, och samma låga kostnad som gör en nudge attraktiv för ett budgetbegränsat offentligt organ gör det också lätt att sätta in den utan den granskning en lag eller ett utgiftsprogram skulle få.

Slutligen spelar beteendeinriktad offentlig politik roll därför att den ryms inom en bredare instrumentblandning snarare än att ersätta den. Den är en av de fyra familjer av politiska instrument en ledare kan gripa efter – vid sidan av reglering, utgifter och beskattning (se Ämne 3.2 — Offentlig politik och policycykeln) – och att behandla den som en fristående disciplin, skild från det bredare valet, är hur organisationer hamnar i att använda en nudge för att undvika ett svårare beslut som en lag eller en budgetpost faktiskt krävdes för att lösa.

Grundläggande begrepp

Beteendeekonomi (behavioural economics) är det fält som studerar hur psykologiska, kognitiva och sociala faktorer formar ekonomiska beslut, i motsats till det klassiska antagandet att människor är konsekvent rationella, välinformerade och snävt egennyttiga (se Behavioral economics). Dess centrala empiriska fynd, framtaget under fem årtionden, är att avvikelser från strikt rationalitet inte är slumpmässigt brus som tar ut varandra i aggregat; de är systematiska, förutsägbara och därför något en politisk utformare kan förutse snarare än bara tolerera.

Psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky byggde det forskningsprogram som gjorde detta möjligt och dokumenterade en lång följd av heuristiker och bias: mentala genvägar som fungerar väl för det mesta men ger förutsägbara fel under särskilda förhållanden (se Daniel Kahneman; se Amos Tversky). Tillgänglighetsheuristiken får människor att bedöma en risk som större när exempel på den lätt faller en in, vilket är skälet till att en sällsynt men målande skada (en hajattack, en terrorincident) ofta fruktas mer än en vanlig men obemärkt (ett fall i hemmet). Förankring (anchoring) får ett första tal, även ett godtyckligt, att förvränga en efterföljande uppskattning eller förhandling. Förlustaversion (loss aversion) innebär att att förlora något känns ungefär dubbelt så smärtsamt som att vinna motsvarande belopp känns njutbart, vilket är skälet till att hur en politisk förändring ramas in som en förlust eller en vinst kan ändra hur starkt människor motsätter sig den, oberoende av dess faktiska innehåll. Kahnemans bok från 2011, Thinking, Fast and Slow, populariserade en tvåsystemsframställning av detta: ett snabbt, intuitivt, i stort sett automatiskt sätt att bedöma, och ett långsammare, ansträngande, medvetet sätt som kontrollerar och åsidosätter det första bara när det aktivt tas i bruk (se Thinking, Fast and Slow). De flesta vardagsbeslut, inklusive många beslut om offentliga tjänster, fattas av det snabba systemet, vilket är precis varför utformningen av valögonblicket spelar lika stor roll som innehållet i den information som matas till det. En kognitiv bias är, bredare, varje systematiskt avvikelsemönster från en rationell bedömningsnorm, och katalogen över dokumenterade bias sträcker sig nu långt bortom de två som namnges här (se Cognitive bias).

Ekonomen Richard Thaler och juristen Cass Sunstein översatte denna forskning till ett politiskt verktyg med sin bok från 2008, Nudge: Improving Decisions About Health, Wealth, and Happiness, som namngav och populariserade nudge-teorin: idén att varje aspekt av hur ett val presenteras – dess valarkitektur (choice architecture) – förutsägbart påverkar det beslut som fattas, och att denna arkitektur därför kan utformas medvetet för att hjälpa människor att välja det de, vid eftertanke, skulle välja för sig själva, utan att förbjuda något alternativ eller väsentligt ändra dess ekonomiska kostnad (se Nudge theory; se Richard Thaler; se Cass Sunstein). En nudge måste enligt deras definition förbli enkel och billig att undvika; en politik som stänger ett alternativ eller väsentligt höjer dess kostnad är reglering eller beskattning i en nudges kläder, inte en nudge i sig (se Ämne 3.2 — Offentlig politik och policycykeln för var nudgar hör hemma bland de bredare instrumentfamiljerna).

Valarkitektur är den bredare designdisciplin som nudgar ryms inom: den medvetna formningen av den miljö i vilken ett beslut fattas (se Choice architecture). Dess mest kända teknik är standardvalet (default option) – det alternativ en person får automatiskt om den inte gör något – som spelar roll eftersom tröghet och ansträngningen av aktivt val gör att standardval är slående ihållande även när det kostar nästan ingenting att välja bort dem; att göra anmälan till pensionssparande till standard snarare än ett aktivt val har till exempel upprepade gånger visat sig höja deltagandet långt mer än en motsvarande informationskampanj. Inramning (framing) är presentationen av logiskt identisk information i olika termer – ”nittio procents överlevnad” mot ”tio procents dödlighet” – som pålitligt ändrar det val människor gör trots att de underliggande fakta inte har ändrats. Socialt bevis (social proof) beskriver människors tendens att kopiera vad andra omkring dem tycks göra, särskilt under osäkerhet, och är mekanismen bakom budskap som jämför ett hushålls energianvändning med grannarnas eller anger att de flesta i ett distrikt betalar sin skatt i tid. Förenkling, välvalda påminnelser och att göra ett önskat beteende lättare att genomföra (färre steg, ett förifyllt formulär) är ytterligare återkommande tekniker; Behavioural Insights Teams vitt använda EAST-ramverk komprimerar praktikerrådet till fyra ord – gör ett beteende Easy (enkelt), Attractive (attraktivt), Social och Timely (i rätt tid).

Det institutionella mönster som har spridit sig längst är enheten för beteendeinsikter, vanligen kallad ”nudge-enhet”: ett specialistteam, vanligen litet, inbäddat i eller rådgivande till en regering, som tillämpar beteendevetenskapliga metoder – ofta inklusive småskaliga randomiserade studier – för att omforma särskilda insatser och pröva om omformningen fungerar innan den skalas upp (se Behavioural Insights Team för arketypen, inrättad inom brittiska Cabinet Office 2010 och senare delprivatiserad). Mönstret har sedan dess antagits, i varierande institutionella former, av nationella regeringar, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Världsbanken, bland andra, och dess metodiska kännetecken – att pröva en insats mot en kontrollgrupp innan den rullas ut, snarare än att anta att en rimligt klingande omformning kommer att fungera – är lika viktigt för mönstret som den psykologi det bygger på (se Ämne 2.4 — Ekonometri i offentlig sektor och programutvärdering för de utvärderingsmetoder detta är beroende av).

Den etiska debatten kring allt detta kretsar kring libertär paternalism (libertarian paternalism), Thalers och Sunsteins eget namn på filosofin bakom nudging: paternalistisk genom att den medvetet styr människor mot utfall som utformaren tror tjänar deras egna intressen, libertär genom att den bevarar, och förutsätts kräva, ett genuint och billigt alternativ att välja annorlunda (se Libertarian paternalism). Kritiker har ifrågasatt om denna kombination över huvud taget är sammanhängande: om ett standardval fungerar just därför att de flesta aldrig märker eller utövar möjligheten att välja bort det, är den frihet som bevaras formell snarare än verklig, och samma tekniker som knuffar någon att spara mer till pensionen kunde lika gärna knuffa dem mot ett sämre utfall, utan någon tydlig linje som tekniken själv drar mellan de två. En andra, nyare reservation rör själva evidensbasen: beteendevetenskap har, liksom mycket av experimentell psykologi, genomgått en replikationskris (replication crisis) där en betydande andel publicerade, vitt citerade fynd har misslyckats att reproduceras med samma styrka, eller alls, när de oberoende prövats på nytt i stor skala (se Replication crisis). Flera hyllade tidiga nudge-resultat har sedan dess mött just den granskningen, vilket inte betyder att den underliggande disciplinen är ohållbar, men betyder att en ledare som citerar en enskild välkänd studie som avgjort bevis för att en särskild nudge kommer att fungera i ett särskilt nytt sammanhang gör ett starkare påstående än evidensen stöder (se Ämne 2.6 — Evidenssyntes och vad som fungerar för hur man väger omstridda fynd ansvarsfullt).

Bästa praxis

1. Pröva innan du skalar upp, varje gång. En rimligt klingande omformning av ett formulär, ett brev eller ett standardval är en hypotes, inte ett resultat; kör den mot en kontrollgrupp i liten skala innan du tillämpar den på en hel befolkning, eftersom beteendeeffekter ofta är mindre, större eller omvända jämfört med vad intuition eller en enskild tidigare studie förutsade.
2. Publicera att en insats är en nudge, och varför, före eller samtidigt som den sätts in. Redovisning behöver inte betyda att tillkännage mekanismen för varje mottagare i stunden, men den politiska motiveringen och evidensbasen bör vara offentligt tillgängliga på begäran, eftersom odeklarerad beteendestyrning är långt svårare att skilja från manipulation än ett dokumenterat, försvarbart designval.
3. Sätt standardvalet till det alternativ som bäst tjänar den som väljer, inte det som är billigast för organisationen att administrera. Ett standardval valt för att minska det offentliga organets egna handläggningskostnader, snarare än för att hjälpa medborgaren, är det tydligaste fallet där en nudge glider över i ett självtjänande designbeslut förklätt till beteendevetenskap.
4. Håll möjligheten att välja bort genuint enkel, inte bara tekniskt tillgänglig. Ett standardval som är rättsligt reversibelt men praktiskt begravt bakom extra steg, oklart språk eller en medvetet ohjälpsam process misslyckas med den libertära halvan av libertär paternalism även om det uppfyller dess bokstav.
5. Låt instrumentet motsvara problemets storlek. En nudge är ofta det billigaste och minst tvingande första draget, men för ett problem allvarligt nog att motivera reglering eller utgifter, behandla nudgen som ett komplement till de instrumenten, inte en ersättning vald därför att den är lättare att sätta in utan en lagstiftningsstrid (se Ämne 3.2 — Offentlig politik och policycykeln).
6. Bygg en stående utvärderingsförmåga i stället för ett engångsteam för pilotprojekt. En funktion för beteendeinsikter som kör en lyckad studie och sedan läggs ned förlorar det institutionella minne som behövs för att fånga en senare insats som inte upprepar den tidigares framgång.
7. Behandla en enskild studie, hur välkänd den än är, som ett spår snarare än ett tillstånd. Kontrollera om ett hyllat fynd har replikerats oberoende, och med vilken effektstorlek, innan du importerar det rakt av till ett nytt politiskt sammanhang, en ny befolkning eller ett nytt land (se Ämne 2.6 — Evidenssyntes och vad som fungerar).
8. Pilotera över de befolkningar politiken faktiskt kommer att nå, inte bara den lättaste att rekrytera. En nudge validerad på ett bekvämlighetsurval av en demografisk grupp, en språkgrupp eller ett inkomstband överförs rutinmässigt inte rent till en mer varierad befolkning som politiken är avsedd att tjäna.
9. Led varje beteendeinsats genom samma etiska granskning som ett datainsamlings- eller forskningsprojekt skulle möta. Att pröva på medborgare utan deras individuella samtycke är försvarbart under särskilda förhållanden som är gängse vid rutinmässig tjänsteförbättring, men det är inte automatiskt undantaget från den granskning som forskningsetiken annars skulle kräva.
10. Redovisa effektens storlek, inte bara dess statistiska signifikans. En nudge som är ”statistiskt signifikant” men förskjuter beteende med en bråkdel av en procentenhet kanske inte motiverar den administrativa kostnaden för att sätta in och följa upp den i stor skala; bestäm tröskeln för praktisk betydelse i förväg.
11. Avveckla och pröva långvariga nudgar på nytt periodiskt. En uppmaning eller ett standardval som fungerade när det infördes kan förlora sin effekt när människor vänjer sig vid det, eller kan börja kännas manipulativt när dess mekanism blir allmänt förstådd, och ingetdera misslyckandet syns utan att man medvetet kontrollerar igen.
12. För en offentlig förteckning över aktiva beteendeinsatser och deras evidensbas. En medborgare, en revisor eller en folkvald granskare bör kunna ta reda på, utan en särskild begäran, vilka val i en offentlig tjänst som medvetet har utformats för att styra beteende och på vilken evidens (se Ämne 3.4 — Ansvarsutkrävande, transparens och legitimitet).

Frågor att diskutera med ditt team

Kan vi lista varje standardval, uppmaning eller inramningsval vi för närvarande använder för att påverka medborgarnas beteende, eller skulle vi behöva leta efter dem? Många nudgar ackumuleras informellt, inne i en formulärsomgörning eller ett kundtjänstmanus, utan att någonsin märkas som en medveten beteendeinsats eller loggas någonstans. Diskutera om er organisation skulle kunna ta fram den listan i dag, och om inte, kom överens om vem som ansvarar för att bygga den. Fundera på om frånvaron av en lista i sig är ett transparensproblem, oberoende av om något enskilt val på den visar sig vara försvarbart.

Vems intresse tjänar vårt mest använda standardval egentligen – medborgarens, eller vårt? Välj det enda standardval er organisation förlitar sig mest på, såsom ett förnyelsealternativ, en betalningsmetod eller en kommunikationskanal, och diskutera ärligt om det valdes för att hjälpa den person som utsätts för det eller för att minska er egen administrativa börda. Om de två intressena sammanfaller, säg det och gå vidare; om de inte tydligt sammanfaller, diskutera vilken evidens som skulle avgöra frågan och vem som bör ombes tillhandahålla den.

Om en journalist eller en revisor bad oss motivera en särskild nudge i morgon, skulle vi kunna det? Välj en pågående beteendeinsats och gå igenom den motivering ni skulle ge: den evidens den bygger på, om den har prövats i ert sammanhang och varför möjligheten att välja bort den är genuint tillgänglig. Diskutera vilka luckor övningen avslöjar, och om de luckorna skulle överleva verklig extern granskning snarare än bara internt godkännande (se Ämne 3.4 — Ansvarsutkrävande, transparens och legitimitet).

Har vi någonsin citerat ett känt beteendefynd som avgjord evidens utan att kontrollera om det har replikerats? Be teamet erinra sig den beteendeforskning som oftast åberopas i er organisations egna motiveringar, och diskutera sedan ärligt om någon nyligen har kontrollerat dess replikationsstatus, i stället för att anta att ett välkänt resultat förblir lika starkt som när det först publicerades. Fundera på vad en policy att kontrollera replikationsstatus innan man citerar en studie skulle kosta i tid, och väg det mot kostnaden för att bygga ett program på ett fynd som senare kollapsar under granskning.

Använder vi en nudge därför att den är rätt instrument för det här problemet, eller därför att den är enklare att sätta in än alternativet? Ta ett politiskt problem som er organisation för närvarande tar sig an främst genom information eller beteendedesign och diskutera ärligt om reglering eller utgifter någonsin på allvar övervägdes och sattes åt sidan, eller helt enkelt aldrig togs upp. Kom överens om vilken evidens om skala eller skada som skulle utlösa ett genuint omprövande av instrumentblandningen, inte bara nudgens egen design (se Ämne 3.2 — Offentlig politik och policycykeln).

Prövar vi våra insatser på en befolkning som faktiskt liknar de människor politiken är avsedd att nå? Gå igenom de en eller två senaste beteendestudier er organisation genomförde och diskutera vilka som faktiskt rekryterades till dem, jämfört med hela den befolkning den resulterande politiken kommer att gälla. Fundera på vad det skulle kräva att pröva över en mer representativ grupp före nästa utrullning, och om er organisation för närvarande har förmågan, tålamodet och mandatet att göra det i stället för att gå direkt från ett lovande pilotprojekt till full utrullning.

I praktiken: ett exempel på offentligt värde

En regional trafikmyndighet som betjänade ett medelstort storstadsområde hade i flera år försökt minska antalet förare som lät sina fordons utsläppsintyg förfalla innan förnyelse, ett efterlevnadsglapp som både undergrävde tillsynen av luftkvaliteten och genererade en jämn ström av undvikbara straffavgifter och överklaganden. Analys visade att problemet sällan var avsiktlig undanflykt; de flesta förfallna intyg tillhörde förare som tänkte förnya men lät pappersmeddelandet ligga kvar i en låda förbi datumet, och sedan mötte en bot som kändes oproportionerlig mot en ärlig miss.

Myndighetens nybildade enhet för beteendeinsikter, ett team om fyra analytiker hämtade från dess befintliga data- och kommunikationspersonal, föreslog att pröva tre billiga omformningar mot det befintliga förnyelsebrevet: ett sms-påminnelse tio dagar före utgång, en version av brevet som ramade in straffavgiften i förlusttermer (”du kommer att förlora ditt straffavgiftsfria register” i stället för ”en straffavgift kan tillkomma”) och en version som gjorde förnyelse till den antagna handlingen genom att förifylla ett onlineformulär för förnyelse med förarens befintliga uppgifter, som bara krävde ett bekräftande klick i stället för fullständig ny inmatning. I stället för att rulla ut den omformning som verkade mest övertygande på papperet körde enheten alla tre mot en kontrollgrupp som fick det befintliga brevet, över ett urval stort nog att upptäcka en meningsfull skillnad, hämtat från myndighetens hela tjänsteområde och inte bara dess mest digitalt engagerade distrikt.

Resultaten var blandade på ett lärorikt sätt. Det omramade brevet gav nästan ingen mätbar förbättring över originalet, vilket enheten flaggade som en varning mot att anta att varje rimligt klingande beteendeteknik kommer att fungera i varje sammanhang. Sms-påminnelsen gav en måttlig men verklig minskning av förfallna intyg. Det förifyllda förnyelseformuläret gav den överlägset största effekten och skar andelen förfallna intyg med ungefär en tredjedel, uppenbarligen därför att det tog bort ansträngning i exakt beslutsögonblicket i stället för att förlita sig på att föraren skulle komma ihåg och agera på egen hand.

Innan det förifyllda formuläret skalades upp i hela myndigheten publicerade enheten en kort offentlig anteckning som förklarade förändringen, evidensen bakom den och hur en förare fortfarande kunde välja att förnya per post eller personligen om de föredrog att inte använda onlineformuläret, och den satte ett datum, arton månader fram, för att pröva effekten på nytt och kontrollera att den inte hade avtagit när förarna vande sig vid att få det. Myndigheten beslutade också, efter intern debatt, att inte utsträcka samma förifyllningsteknik till ett separat system som erbjöd ett diskretionärt bidrag för lågutsläppsfordon, i bedömningen att en finansiell ansökan som innebar ett genuint val mellan alternativ förtjänade aktivt engagemang från den sökande snarare än ett standardval som kunde accepteras utan full eftertanke. Det här scenariot är illustrativt och fiktivt; det beskriver ingen verklig trafikmyndighets program eller beslut.

Fyra sektorperspektiv

Lokal förvaltning

Lokal förvaltning driver vanligen de mest direkta och mest högvolymiga beteendeinsatserna i systemet, eftersom den äger de vardagliga transaktionsögonblick – förnyelser, avfallsinsamling, betalning av lokal skatt, tidsbokning – där en medborgare faktiskt möter en valarkitektur. Dess karakteristiska begränsning är kapacitet snarare än möjlighet: en kommun har sällan intern expertis på Kahneman-nivå, så dess starkaste drag är vanligen att samarbeta med en nationell enhet för beteendeinsikter, en universitetsforskargrupp eller en delad regional tjänst, snarare än att försöka bygga sofistikerad studieinfrastruktur ensam för en enskild tjänst.

Nationell förvaltning

Nationell förvaltning är där enheten för beteendeinsikter som institutionellt mönster först tog igenkännlig form, och den är den nivå som har skalan och datainfrastrukturen att driva genuint kraftfulla randomiserade studier över stora, varierade befolkningar. Dess karakteristiska risk går åt andra hållet än den lokala förvaltningens: med en specialistenhet och en evidensbas av tidigare framgångar till hands kan nationell politik börja gripa efter en nudge som standardsvar på problem som en nudge inte ensam kan lösa, och använda en uppenbart evidensbaserad insats för att undvika det svårare politiska arbetet att lagstifta eller finansiera en strukturell lösning (se Ämne 3.2 — Offentlig politik och policycykeln).

Social sektor och ideell sektor

Ideella organisationer och välgörenhetsorganisationer tillämpar många av samma tekniker – standardiserade donationsbelopp, budskap med socialt bevis om hur många andra som redan har gett, förenklade anmälningsformulär – i insamling och tjänsteutnyttjande, ofta utan den studieinfrastruktur en statlig enhet har råd med, och ibland med förmånstagare som är mer sårbara för subtilt tryck än den allmänna befolkning tekniken ursprungligen prövades på (se Ämne 3.8 — Ledning av socialsektorn och ideella organisationer). Deras särskilda skyldighet är proportionerlig försiktighet: en resursbegränsad organisation kan inte alltid köra sin egen randomiserade studie innan den sätter in en teknik, vilket gör det viktigare här än nästan någon annanstans i boken att luta sig mot oberoende replikerad, publicerad evidens snarare än en enskild övertygande fallstudie.

Multilaterala och internationella organ

Multilaterala och internationella organ, inklusive Världsbankens eget beteendevetenskapliga arbete och OECD:s landsövergripande nätverk för beteendeinsikter, verkar mestadels som evidensaggregatorer och normsättare snarare än som direkta utplacerare av nudgar till enskilda medborgare. Deras särskilda utmaning är överförbarhet över radikalt olika administrativa, kulturella och ekonomiska sammanhang: ett standardval eller en inramning validerad i ett lands befolkning erbjuder, i bästa fall, en hypotes värd att pröva på annat håll, inte ett bevisat resultat, och ett internationellt organs största bidrag är ofta att bygga den gemensamma evidensbasen och den etiska vägledning som låter en nationell eller lokal regering pröva ansvarsfullt snarare än importera blint.

Vanliga felmönster

Nudge som ersättning för en svårare lösning. Ett offentligt organ griper efter ett påminnelsebrev eller ett omformat formulär för att ta itu med ett problem vars verkliga orsak är otillräcklig kapacitet, en oöverkomlig avgift eller ett genuint svårt tillgänglighetshinder, eftersom nudgen är billigare och snabbare att sätta in än den reglering eller de utgifter som faktiskt skulle lösa det. Den uppmätta effekten är verklig men liten, det underliggande problemet består och organisationen kan peka på ”att ha gjort något evidensbaserat” som skydd för att inte ha gjort det svårare.

Odeklarerad manipulation. En beteendeinsats sätts in utan någon offentlig redogörelse för vad den är eller varför, i teorin att redovisning skulle trubba av dess effektivitet. Det behandlar effektivitet som viktigare än legitimitet, och är precis det mönster kritiker av libertär paternalism pekar på när de hävdar att filosofin kollapsar till vanlig manipulation så snart medborgaren inte kan ta reda på vad som har gjorts med deras valmiljö (se Ämne 3.4 — Ansvarsutkrävande, transparens och legitimitet).

Att citera en banbrytande studie som avgjord sanning. En organisation bygger en politik på ett enda välkänt beteendefynd – ofta ett som populariserats i en bästsäljande bok snarare än kontrollerats mot den underliggande litteraturen – utan att fråga om det sedan dess har replikerats oberoende eller hur stor dess effektstorlek faktiskt var. När insatsen underpresterar jämfört med den citerade studien med bred marginal, eller inte replikeras alls, har organisationen ingen reservplan eftersom den aldrig behandlade det ursprungliga fyndet som provisoriskt.

Att anta att en nudge överförs automatiskt mellan befolkningar. En teknik validerad på en demografisk grupp, språkgrupp eller nationell befolkning rullas ut till en väsentligen annorlunda utan ny prövning, i antagandet att en dokumenterad psykologisk mekanism måste fungera likadant överallt. Effekter som beror på särskilda kulturella normer, läskunnighetsnivåer eller förtroende för budbäraren överförs ofta inte, och misslyckandet upptäcks ofta först efter fullskalig utrullning snarare än under en pilot.

Att låta en fungerande nudge löpa utan uppföljning på obestämd tid. En insats som visat sig effektiv vid lanseringen lämnas på plats i åratal utan ny prövning, i antagandet att ett första positivt resultat garanterar ett permanent. Invänjning, förändrade sammanhang eller växande allmän medvetenhet om mekanismen kan urholka eller vända den ursprungliga effekten, och en organisation som aldrig kontrollerar igen har inget sätt att veta om den fortfarande fungerar, har slutat fungera eller har börjat kännas som manipulation för dem som utsätts för den.

Mognadsmodell

Checklista

• Varje aktivt standardval, varje uppmaning eller inramningsval utformat för att påverka medborgarnas beteende är identifierat och loggat.
• Varje loggad insats är prövad mot en kontrollgrupp, i representativ skala, före full utrullning.
• Offentligt vänd motivering och evidensbas för varje insats finns tillgänglig på begäran eller publiceras proaktivt.
• Möjligheten att välja bort varje standardval är bekräftad som genuint enkel, inte bara tekniskt tillgänglig.
• Standardvalet är kontrollerat så att det tjänar medborgarens intresse, inte bara organisationens administrativa bekvämlighet.
• Citerade beteendefynd är kontrollerade för oberoende replikation och effektstorlek innan de åberopas.
• Instrumentvalet är jämfört med reglering, utgifter och beskattning innan en nudge används för ett allvarligt eller högriskproblem.
• Pilotbefolkningar är kontrollerade för representativitet mot hela den befolkning politiken kommer att nå.
• Varje aktiv insats har fått ett datum för ny prövning för att kontrollera om dess effekt har avtagit eller om dess uppfattning har förskjutits.
• Etisk granskning är tillämpad på beteendestudier på medborgare, likvärdig med den granskning ett forskningsprojekt skulle möta.

Viktiga källor

• Richard H. Thaler och Cass R. Sunstein, Nudge: The Final Edition, Yale University Press, 2021 (första gången utgiven 2008), för den grundläggande framställningen av nudge-teori, valarkitektur och libertär paternalism.
• Daniel Kahneman, Thinking, Fast and Slow, Farrar, Straus and Giroux, 2011, för den tvåprocessframställning av bedömning som beteendeinriktad offentlig politik bygger på.
• Amos Tversky och Daniel Kahneman, ”Judgment under Uncertainty: Heuristics and Biases”, Science, 185(4157), 1974, s. 1124–1131, för det ursprungliga forskningsprogrammet om heuristiker och bias.
• Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), Tools and Ethics for Applied Behavioural Insights: The BASIC Toolkit, OECD Publishing, 2019, för en landsövergripande metodik och etiska riktlinjer för att tillämpa beteendeinsikter i staten.
• Behavioural Insights Team, EAST: Four Simple Ways to Apply Behavioural Insights, 2014 (reviderad 2024), för det praktikerramverk som oftast används för att utforma en enskild nudge.
• Världsbanken, World Development Report 2015: Mind, Society, and Behavior, Världsbanken, 2015, för en utvecklingsekonomisk tillämpning av beteendeinsikter bortom höginkomstländers sammanhang.

Referenser

1. Behavioral economics — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Behavioral_economics
2. Cognitive bias — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Cognitive_bias
3. Daniel Kahneman — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Kahneman
4. Amos Tversky — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Amos_Tversky
5. Thinking, Fast and Slow — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Thinking,_Fast_and_Slow
6. Richard Thaler — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Richard_Thaler
7. Cass Sunstein — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Cass_Sunstein
8. Nudge theory — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Nudge_theory
9. Choice architecture — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Choice_architecture
10. Libertarian paternalism — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Libertarian_paternalism
11. Behavioural Insights Team — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Behavioural_Insights_Team
12. Replication crisis — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Replication_crisis
13. Nudge: The Final Edition — Richard H. Thaler and Cass R. Sunstein, Yale University Press — https://yalebooks.yale.edu/book/9780300262285/nudge/
14. Judgment under Uncertainty: Heuristics and Biases — Amos Tversky and Daniel Kahneman, Science — https://doi.org/10.1126/science.185.4157.1124
15. Tools and Ethics for Applied Behavioural Insights: The BASIC Toolkit — OECD — https://www.oecd.org/en/publications/tools-and-ethics-for-applied-behavioural-insights-the-basic-toolkit_9ea76a8f-en.html
16. EAST: Four Simple Ways to Apply Behavioural Insights — Behavioural Insights Team — https://www.bi.team/publications/east-four-simple-ways-to-apply-behavioural-insights/
17. World Development Report 2015: Mind, Society, and Behavior — The World Bank — https://www.worldbank.org/en/publication/wdr2015