Kollektiva nyttigheter, meritvaror och värdepluralism

Varför detta är viktigt för offentligt värde

Vid varje budgetomgång, någonstans, får en nämnd ett kalkylblad som rangordnar ett översvämningsskydd, en vägbreddning och en narkomanvård på samma enda poäng, vanligen en nytto-kostnadskvot, och uppmanas att finansiera de högst rankade alternativen först. Kalkylbladet är användbart men döljer ett kategorifel. Ett översvämningsskydd skyddar en hel stad oavsett om någon invånare betalar för det; en vägbreddning gynnar mest dem som kör på den vägen; en narkomanvård finansieras delvis för att samhället har bedömt att tillfrisknande väger tyngre än den beroende personens egen preferens i suget. Det är inte tre punkter på en kurva – det är tre olika slags nyttigheter, motiverade med tre olika slags resonemang, och att pressa ihop dem till ett enda tal löser inte skillnaden. Det döljer den bara för dem som sedan ska försvara beslutet.

Det här ämnet ger chefer i offentlig sektor, folkvalda ledare och verksamhetschefer i social sektor den taxonomi som behövs för att veta i vilken situation de faktiskt befinner sig, samt värdepluralismens ordförråd för de mer obekväma fall där situationen inte låter sig mätas med ett enda mått. Ämne 1.3 — Marknadsmisslyckanden och statsmisslyckanden (se Ämne 1.3 — Marknadsmisslyckanden och statsmisslyckanden) förklarar varför marknader underförsörjer vissa nyttigheter och varför kollektivt tillhandahållande inte automatiskt är lösningen; det här ämnet går ett steg djupare, in på vilken nyttighet som är vilken, och på varför de värden som används för att bedöma åtgärden är plurala snarare än singulära. Att få taxonomin fel är ingen teknikalitet. Ett fullmäktige som behandlar en trängselkänslig klubbvara som om den vore en ren kollektiv nyttighet kommer att underprissätta den och se den förfalla; en hälsomyndighet som behandlar en meritvara som ett rent personligt val kommer att investera för lite i den; en minister som behandlar frihet och trygghet som utbytbara, möjliga att byta mot varandra till en fast växelkurs, kommer till slut inte kunna förklara ett beslut för vare sig dem som förlorade frihet eller dem som förlorade trygghet.

Grundläggande begrepp

Utgångspunkten är en tvåbytvå-matris byggd på två egenskaper som ekonomer använder för att klassificera nyttigheter: rivalitet och uteslutbarhet. En vara är rival om en persons konsumtion minskar det som finns kvar åt någon annan – ett bröd, en sjukhussäng, en plats på ett tåg. En vara är uteslutbar om en leverantör rimligen kan hindra den som inte har betalat, eller inte är behörig, från att konsumera den – en betalväg med bom, en abonnemangskanal med betalvägg. Kombinationen av de två egenskaperna ger fyra kategorier, och taxonomin kommer från den amerikanske ekonomen Paul Samuelson, vars formalisering 1954 av den rena kollektiva nyttigheten – icke-uteslutbar och icke-rival per definition – fortfarande är fältets grundläggande framställning.

En privat vara är rival och uteslutbar: vanliga marknadsvaror, från bröd till frisörbesök, som marknader i allmänhet är väl lämpade att prissätta och fördela. En klubbvara är uteslutbar men icke-rival, åtminstone upp till en kapacitetsgräns: en medlemsbassäng, en betalmotorväg utanför rusningstid, en abonnemangsdatabas. Leverantörer kan ta betalt för tillträde, så marknadens underförsörjning är ett mindre problem än med en äkta kollektiv nyttighet, men klubbvaror blir rivala när trängsel uppstår, vilket är skälet till att kapacitetsstyrning är lika mycket en fråga om offentligt värde som prissättning. En allmänning (common-pool resource) är rival men svår att utesluta någon från: ett kustfiske, ett grundvattenmagasin, en omätt betesmark, stadens vägutrymme i rusningstid. Eftersom det är dyrt att hindra någon från att använda den men lätt för denne att tömma den för alla andra är allmänningar utsatta för det som ekologen Garrett Hardin gjorde känt som ”allmänningens tragedi” – individuellt rationellt bruk som är kollektivt förödande. Statsvetaren och ekonomen Elinor Ostrom visade, mot antagandet att bara privatisering eller statlig kontroll kunde förhindra det utfallet, att gemenskaper gång på gång utformar egna hållbara styrningsinstitutioner – övervakning, gradvisa sanktioner och lokalt anpassade regler – som förvaltar allmänningar hållbart utan någondera. Slutligen är en kollektiv nyttighet både icke-rival och icke-uteslutbar: nationellt försvar, en fyr, ett epidemiologiskt system för tidig varning eller rättsstaten. Eftersom ingen praktiskt kan debiteras och en persons nytta inte minskar en annans underförsörjer marknader systematiskt dessa nyttigheter, vilket är det klassiska ”fripassagerarproblemet” – den rationella strategin för varje individ är att låta andra betala och konsumera ändå, så att, om man lämnar saken åt sig själv, för lite produceras eller underhålls av någon.

Den matrisen förklarar underförsörjning enbart på ekonomiska grunder. En andra, särskild kategori förklarar varför samhällen ingriper även där en vara är privat rival och uteslutbar och en marknad i princip skulle kunna leverera den: meritvaran. Den tysk-amerikanske ekonomen Richard Musgrave införde termen 1957 för varor – hans exempel omfattade skolmåltider och allmännyttiga bostäder – som samhället bedömer att människor bör konsumera mer av än deras egen betalningsvilja skulle ge, på grund av nytta snarare än marknadsefterfrågan: grundskola, vaccination och folkbibliotek är vanliga exempel. Dess spegelbild är ”demeritvaran”: en vara, såsom tobak, oreglerat spelande eller rekreationsdroger, som samhället bedömer att människor bör konsumera mindre av än deras preferenser ensamma skulle ge, åter oberoende av vanligt marknadsmisslyckande. Meritvaror och demeritvaror är begreppsligt skilda från kollektiva nyttigheter: ett vaccin är uteslutbart och, på nivån av en enskild dos, rivalt, så det klarar inte provet för kollektiv nyttighet på ekonomiska grunder, men en regering kan ändå subventionera eller föreskriva det, eftersom vaccination också genererar en kollektiv nyttighet – flockimmunitet – som en bieffekt, och eftersom samhället har gjort en kollektiv bedömning av varans värde som går utöver summan av individuella preferenser. Det är också det som gör meritvaror omstridda på ett sätt som rena kollektiva nyttigheter inte är: att subventionera en fyr anklagas sällan för paternalism, men att subventionera simlektioner, eller begränsa söta drycker, riskerar alltid anklagelsen att staten ersätter medborgarens eget omdöme med sitt.

Det djupaste begreppet i det här ämnet handlar inte alls om varor utan om de värden som används för att väga dem: värdepluralism. Filosofen Isaiah Berlin hävdade att grundläggande mänskliga värden – frihet, jämlikhet, trygghet, rättvisa, effektivitet – var och en är genuint giltiga, ofta i konflikt och inte kan reduceras till en enda gemensam valuta som skulle låta en beslutsfattare räkna ut den ”rätta” avvägningen på det sätt en shoppare jämför två priser. Mer frihet för en grupp kan betyda mindre trygghet för en annan; mer jämlikhet i utfall kan kosta effektivitet i produktionen; mer av en legitim kollektiv nyttighet kan bara fås på bekostnad av en annan, utan någon formel som omvandlar dem till en enda axel. Det är i den meningen offentligt värde är pluralt, inte singulärt: till skillnad från ett marknadspris, som låter helt olika varor jämföras eftersom de alla uttrycks i samma valutaenhet, kräver offentligt värde rutinmässigt att man jämför saker som saknar gemensam enhet. Värdepluralism betyder inte ”allt går” eller att avvägningar inte kan resoneras om – det betyder att resonemanget måste ske i det öppna, genom argument och legitim process, i stället för att smugglas in i ett kalkylblad som om det vore aritmetik.

Bästa praxis

1. Klassificera nyttigheten innan du väljer instrument. Innan du avgör om du ska tillhandahålla, subventionera, reglera eller helt enkelt prissätta en tjänst, ta reda på var den hör hemma i matrisen över rivalitet och uteslutbarhet – det rätta instrumentet för en klubbvara (prissättning plus kapacitetsstyrning) är sällan det rätta för en allmänning (styrning plus övervakning) eller en kollektiv nyttighet (direkt tillhandahållande eller garanterad finansiering).
2. Skilj den ekonomiska frågan från värdefrågan. Ställ ”skulle marknaden underförsörja detta?” (en fråga om marknadsmisslyckande, se Ämne 1.3 — Marknadsmisslyckanden och statsmisslyckanden) och ”ska vi åsidosätta individens preferens här?” (en fråga om meritvaror) som två skilda frågor, eftersom motiveringen, den evidens som behövs och risken för bakslag skiljer sig kraftigt mellan dem.
3. Namnge de värden som står i spänning uttryckligen. När ett beslut ställer frihet mot trygghet, eller jämlikhet mot effektivitet, säg det i affärscaset i stället för att vika in båda i en viktad poäng; en läsare som inte kan se avvägningen kan inte utkräva ansvar av beslutsfattaren för hur den gjordes.
4. Ange motiveringen för varje ingripande som gäller en meritvara. ”Människor kommer att få det bättre” räcker inte i sig; var specifik med om motiveringen är externa effekter (flockimmunitet), informationsasymmetri (människor underskattar skador på lång sikt), mellangenerationella effekter (barn kan inte samtycka till sin egen bristande utbildning) eller en rak kollektiv bedömning av mänsklig blomstring – var och en bär olika bevisbörda.
5. Bevaka trängselgränser för klubbvaror. En klubbvara beter sig som en kollektiv nyttighet tills den inte gör det; följ användningen mot kapaciteten och justera prissättning, ransonering eller investering innan trängseln förvandlar en icke-rival nytta till en rival, försämrad.
6. Utforma styrning av allmänningar i stället för att anta att det bara finns två alternativ. Privatisering och statlig kontroll är inte de enda sätten att förhindra allmänningens tragedi; överväg övervakning, gradvisa sanktioner och användarutformade regler av det slag som Elinor Ostrom dokumenterade, särskilt där resursen är lokal och dess användare är identifierbara.
7. Se över klassificeringar av meritvaror och demeritvaror periodiskt. Samhällets samsyn förskjuts – attityder till spel, cannabis och till och med socker har förändrats inom en generation – så behandla klassificeringen som en levande politisk fråga med en översynscykel, inte som en permanent uppgörelse.
8. Använd flerkriteriemetoder när en enda poäng skulle vilseleda. Där värden är genuint inkommensurabla, använd strukturerade ramverk för flerkriteriebeslut som håller varje värde synligt i sin egen kolumn, i stället för att tvinga fram en poäng med gemensam nämnare som i det tysta bäddar in en omstridd uppsättning växelkurser.
9. Lämna olösliga värdekonflikter till den auktoriserande omgivningen, inte till analytikern. Ett tekniskt team kan informera om en avvägning mellan frihet och trygghet; det bör sällan lämnas att lösa en ensamt, eftersom den lösningen är lika mycket en legitimitetsfråga som en analytisk (se Ämne 1.2 — Den strategiska triangeln: legitimitet, värde och kapacitet).
10. Skilj en kollektiv nyttighet från en vara som allmänheten vill ha. Popularitet är inte provet; en välbesökt festival är inte därmed en kollektiv nyttighet, och ett impopulärt system för sjukdomsövervakning kan vara en av de renaste kollektiva nyttigheter en regering finansierar.

Frågor att diskutera med ditt team

Vilka av våra tjänster är genuint icke-uteslutbara och icke-rivala, och vilka har vi behandlat som kollektiva nyttigheter av ren vana? Många tjänster som internt kallas ”kollektiva nyttigheter” är, vid närmare påseende, klubbvaror med ohanterad trängsel eller allmänningar utan någon styrning alls. Gå igenom era fem största tjänster mot matrisen över rivalitet och uteslutbarhet och var ärliga med var var och en hör hemma. Svaret förändrar hur den rätta åtgärden ser ut: en överbelastad klubbvara behöver prissättning eller kapacitetsinvestering, inte en större subvention. Att få kategorin fel slösar pengar och löser inte det underliggande problemet.

Var ersätter vi en enda kostnads-nyttopoäng för ett beslut som egentligen är en värdeavvägning? Titta på de tre senaste omstridda budgetbesluten som er organisation fattade och fråga om beslutsunderlaget visade den underliggande värdekonflikten eller dolde den i ett enda sammansatt tal. Om en nytto-kostnadskvot gjorde ett arbete som ett genuint argument om frihet mot trygghet eller jämlikhet mot effektivitet borde ha gjort, är det värt att säga det nu, innan nästa omstridda beslut kommer. Kostnads-nyttoanalys (se Ämne 2.2 — Samhällsekonomisk kostnads-nyttoanalys och kostnadseffektivitetsanalys) är ett legitimt verktyg för många beslut, men inte ett universellt lösningsmedel för alla. Avgör som team var dess gränser går för er portfölj.

Vad är vår motivering för varje ingripande som gäller en meritvara som vi driver, och vems preferens åsidosätter vi? För varje program som puffar, subventionerar eller begränsar beteende utöver vad ett rent argument om marknadsmisslyckande skulle motivera, var beredd att ange den specifika orsaken – extern effekt, informationsglapp, skydd av framtida jag eller av barn, eller en kollektiv bedömning av blomstring. Om teamet inte kan formulera orsaken rent är programmet sårbart för anklagelsen om oprövad paternalism, och förtjänar förmodligen en översyn oavsett om någon ännu har rest anklagelsen.

Löper några av våra allmänningar risk för allmänningens tragedi, och har vi styrning för dem? Identifiera varje delad, utarmningsbar resurs som er organisation ansvarar för – vägutrymme, ett fiske, ett grundvattenmagasin, till och med en delad digital allmänning som öppna data eller omodererade offentliga rum – och kontrollera om den har verklig styrning (övervakning, verkställbara regler, en återkopplingsslinga) eller helt enkelt antas ta hand om sig själv. Ostroms forskning tyder på att hållbar lokal styrning är möjlig långt innan privatisering eller tung statlig kontroll; diskutera om er organisation faktiskt har byggt upp den styrningen eller bara har undvikit frågan.

När våra kärnvärden står i konflikt, hur gör vi den konflikten synlig för dem som auktoriserar vårt arbete, i stället för att lösa den i det tysta inne i analysen? Offentligt värde beror lika mycket på legitimitet och stöd som på själva analysen (se Ämne 1.2 — Den strategiska triangeln: legitimitet, värde och kapacitet). Diskutera ett färskt beslut där frihet, jämlikhet, effektivitet eller trygghet verkligen drog åt olika håll, och om ert styrande organ eller er auktoriserande omgivning fick den verkliga avvägningen att ta ställning till, eller fick en slutsats som redan hade gjort avvägningen åt dem utan att säga det.

Hur ser vi över klassificeringar av meritvaror och demeritvaror när samhällets samsyn förskjuts, och vem äger den översynen? Klassificeringar som fastställdes för ett decennium sedan – kring spel, rekreationsdroger, skärmtid eller kost – kanske inte längre stämmer med aktuell evidens eller allmänna attityder. Kom överens om vem som ansvarar för att med jämna mellanrum öppna dessa klassificeringar på nytt, enligt vilken cykel och med vilken evidensgräns, så att organisationen inte hamnar i att försvara en ståndpunkt den intog av skäl som inte längre gäller.

I praktiken: ett exempel på offentligt värde

En fiktiv kuststad, Port Avon, illustrerar hur taxonomin fungerar i en enda kommuns portfölj. Dess hamnmyndighet förvaltar fyra saker som ytligt ser lika ut – ”tillgångar vid vattnet” – men som beter sig som fyra olika slags nyttigheter, och dess ekonomichef hade i flera år rangordnat alla fyra på samma nytto-kostnadskalkylblad innan en ny strategichef kom och bad teamet att först klassificera om var och en.

Hamnens 40 båtplatser hade behandlats som en allmän bekvämlighet finansierad via skatten, prissatt långt under efterfrågan, med en permanent kö. Omklassificerade var de en lärobokstypisk klubbvara: uteslutbara (en plats kan tilldelas eller hållas inne) och icke-rivala bara upp till gränsen på 40 platser. Åtgärden var inte en större subvention utan en köauktion för en del av platserna och en måttlig avgiftshöjning, vilket avvecklade kön och finansierade underhåll som den allmänna budgeten aldrig täckt. Blåmusselbankarna strax utanför kusten var en allmänning: vilken båt som helst kunde dragga dem, och fångsten hade fallit tre säsonger i rad, en tragedi på sakta film. I stället för att stänga bankarna eller auktionera ut exklusiva rättigheter till en enda aktör sammankallade kommunen de ett dussin lokala båtar som faktiskt använde dem och kom överens, med stöd i samma logik som Elinor Ostrom dokumenterade i fisken på andra håll, om en självövervakad kvot med gradvisa påföljder för överfångst, upprätthållen av fiskarnas egen förening snarare än av kommunen. Stadens varningssirener för stormflod var en äkta kollektiv nyttighet: icke-uteslutbara (varje invånare hör dem, oavsett om hushållet har betalat hamnavgiften) och icke-rivala (ett hushålls varning minskar inte ett annats). De hade varit kroniskt underfinansierade just därför att inget enskilt hushålls betalningsvilja speglade deras verkliga kollektiva värde, och strategiteamets huvudsakliga rekommendation var att finansiera dem centralt och sluta försöka hänföra deras kostnad till enskilda fastigheter över huvud taget. Slutligen var ett subventionerat program med simlektioner för barn en meritvara: simlektioner är rivala och uteslutbara, så en marknad kunde leverera dem, men kommunen bedömde att underförsörjning av en grundläggande färdighet för att förebygga drunkning bland låginkomstfamiljer var en skada värd att åsidosätta vanlig betalningsvilja för, särskilt med tanke på stadens tidvattenströmmar. Strategiteamet dokumenterade motiveringen uttryckligen – barns säkerhet och ett externt-effekt-argument om räddningstjänstens kostnader, inte bara ”simning är bra för dig” – så att subventionen kunde försvaras på sina faktiska meriter i stället för på en vag hänvisning till välbefinnande.

Poängen med övningen var inte att något enskilt instrument var fel före omklassificeringen, utan att rangordningen av ett prissättningsproblem, ett allmänningsstyrningsproblem, ett problem med kronisk underfinansiering och ett problem med paternalismmotivering i en enda nytto-kostnadstabell hade skymt vilken spak som faktiskt behövde dras i varje fall.

Fyra sektorperspektiv

Lokal förvaltning

Lokala myndigheter bär den största delen av vardagens klubbvaror och allmänningar: parkeringsplatser, koloniträdgårdar, fritidsanläggningar, lokala fisken, delad grönyta och vägkapacitet är alla klassiska fall av risk för trängsel och utarmning som ett nationellt departement sällan behöver hantera på gatunivå. Den praktiska färdigheten på den här nivån är mindre abstrakt klassificering och mer operativ: prissättning och kapacitetsstyrning för klubbvaror, och utformning av verkställbara lokala regler för allmänningar innan trängsel eller utarmning blir politiskt synlig.

Nationell förvaltning

Nationella regeringar är de främsta finansiärerna av storskaliga kollektiva nyttigheter – försvar, monetär och finansiell stabilitet, sjukdomsövervakning, rättsväsendet – och av nationellt levererade meritvaror som obligatorisk utbildning och vaccinationsprogram. Den särskilda utmaningen här är skala och universalitet: ett nationellt program för en meritvara måste motivera sig inför en mycket mer mångfacetterad befolkning, med fler genuint konkurrerande värdeanspråk om frihet och paternalism, än ett lokalt pilotprojekt någonsin behöver göra.

Social sektor och ideell sektor

Ideella organisationer och icke-statliga organisationer (NGO) är ofta leveransarmen för meritvaror – läs- och skrivprogram, beroendevård, mödrahälsovård i uppsökande form – utan statens tvångsbefogenhet att föreskriva eller beskatta för dem. Deras legitimitet att uppmuntra en meritvara eller avskräcka från en demeritvara vilar på uppdrag, förtroende och frivillig relation snarare än på lag, vilket betyder att värdepluralismens problem visar sig som ett problem om övertygelse och samtycke: en välgörenhetsorganisation som driver för hårt på vad den har bestämt är bra för sina förmånstagare riskerar samma paternalismkritik som en statlig myndighet, utan regeringens demokratiska mandat att falla tillbaka på.

Multilaterala och internationella organ

På internationell nivå är många av de största kollektiva nyttigheterna genuint globala – klimatstabilitet, pandemiberedskap, ett stabilt internationellt finansiellt system, ett öppet och fungerande internet – och ingen enskild stat kan uteslutas från nyttan eller tvingas betala sin andel, vilket ger fripassagerarbeteende bland nationer snarare än individer. Multilaterala organ finns i betydande utsträckning för att lösa detta samordningsproblem, genom att förhandla fram bördefördelningsarrangemang där marknads- och nationella incitament ensamma skulle underförsörja nyttigheten; klimatfallet utvecklas särskilt i Ämne 4.3 — Klimat, hållbarhet och miljömässigt offentligt värde.

Vanliga felmönster

• Falsk kommensurabilitet. Att tvinga varje beslut genom en enda monetariserad eller viktad poäng, även när de underliggande värdena är genuint inkommensurabla, ger ett skenbart precist tal som döljer det verkliga argumentet och faller samman under granskning så snart någon frågar vilken växelkurs som antogs mellan, säg, ett räddat liv och en byggd vägmil.
• Att behandla en klubbvara som en ren kollektiv nyttighet. Att underprissätta en trängselkänslig tillgång för att den ”känns” offentlig leder till överanvändning, köer och en underhållsskuld, eftersom de intäkter som borde finansiera kapaciteten aldrig togs in.
• Oprövad paternalism kring meritvaror. Att subventionera eller begränsa en vara utan en uttalad, specifik motivering inbjuder – och förtjänar – anklagelsen att en organisation ersätter medborgarnas egna preferenser med sina; bakslaget drabbar ofta hårdast de program som hade en alldeles god motivering men aldrig skrev ned den.
• Allmänningsförsummelse tills kollapsen. Att behandla en delad, utarmningsbar resurs som om den skulle ta hand om sig själv, utan övervakning eller verkställbara regler, tills fisket, grundvattnet eller den delade digitala resursen är synligt försämrad och bara tungt ingripande återstår.
• Förbud mot demeritvaror utan att åtgärda luckan i meritvaran. Att förbjuda en demeritvara (till exempel ett beroendeframkallande ämne) utan att göra något för att utöka den meritvara som skulle minska efterfrågan på den (till exempel behandlingskapacitet) driver pålitligt beteendet under jorden i stället för att minska det.
• Tyst värdesubstitution. Att låta ett värde i det tysta stå i för ett annat över en hel portfölj – till exempel att behandla ”effektivitet” som om det vore hela ”offentligt värde” – tills frågor om jämlikhet eller legitimitet återkommer som en kris snarare än som en rutinmässig avvägning.

Mognadsmodell

Checklista

• Varje större tjänst har placerats i matrisen över rivalitet och uteslutbarhet, med klassificeringen dokumenterad.
• Klubbvaror har en plan för prissättning eller kapacitetsstyrning som svarar på trängsel innan den blir en kö.
• Allmänningar har identifierad övervakning och verkställbara regler, inte ett antagande om självreglering.
• Varje subvention av en meritvara eller begränsning av en demeritvara har en skriftlig motivering som skiljer sig från ”det är bra för människor”.
• Klassificeringar av meritvaror och demeritvaror ingår i en översynscykel med en namngiven ägare.
• Affärscase och styrelseunderlag namnger värdekonflikter uttryckligen i stället för att bara presentera en sammansatt poäng.
• Flerkriteriemetoder eller strukturerade kvalitativa metoder finns tillgängliga som alternativ till påtvingad monetarisering.
• Genuint plurala värdeavvägningar lämnas till den auktoriserande omgivningen och löses inte enbart av analytiker.
• Finansiering av kollektiva nyttigheter görs inte beroende av individuell betalningsvilja där det systematiskt skulle underfinansiera dem.
• Kollektiva nyttigheter som sträcker sig över gränser eller jurisdiktioner har en identifierad samordningsmekanism för att minska fripassagerarbeteende.

Viktiga källor

• Paul A. Samuelson, ”The Pure Theory of Public Expenditure”, The Review of Economics and Statistics, 1954 — den grundläggande formaliseringen av den kollektiva nyttigheten.
• Richard A. Musgrave, The Theory of Public Finance, McGraw-Hill, 1959, och hans tidigare införande 1957 av begreppet meritvara.
• Elinor Ostrom, Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action, Cambridge University Press, 1990.
• Isaiah Berlin, ”Two Concepts of Liberty” (1958) och efterföljande essäer som utvecklar värdepluralismen.
• Mark H. Moore, Creating Public Value: Strategic Management in Government, Harvard University Press, 1995 — för den ram kring den strategiska triangeln som detta ämne bygger på.
• Publikationer från OECD och Världsbanken om globala kollektiva nyttigheter, förtecknade i sin helhet nedan.

Referenser

1. Public good (economics) — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Public_good_(economics)
2. Club good — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Club_good
3. Common-pool resource — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Common-pool_resource
4. Merit good — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Merit_good
5. Demerit good — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Demerit_good
6. Value pluralism — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Value_pluralism
7. Isaiah Berlin — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Isaiah_Berlin
8. Paul Samuelson — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Samuelson
9. Richard Musgrave (economist) — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Richard_Musgrave_(economist)
10. Tragedy of the commons — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Tragedy_of_the_commons
11. Elinor Ostrom — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Elinor_Ostrom
12. Free-rider problem — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Free-rider_problem
13. Development co-operation and the provision of global public goods — OECD — https://www.oecd.org/content/dam/oecd/en/publications/reports/2023/05/development-co-operation-and-the-provision-of-global-public-goods_e28bebd8/aff8cba9-en.pdf
14. International Cooperation and Global Public Goods — World Bank — https://www.worldbank.org/en/programs/knowledge-for-change/brief/Int-Coop-Global-Goods